Egoboost

Snart har alla mina betyg för LSP210 trillat in och då kan jag stoltsera med 90 högskolepoäng. Här är ett skrytinlägg som jag skriver för att peppa mig själv om jag har tunga dagar i Spanien i vår. Räknar med att det blir grötigt i huvudet i början... precis som i vintras när jag följde med på en 6h-non-stop-dag på Universidad de Málaga med två spanjorer som läste masterprogram till att bli franska respektive tyskalärare.

Nu till skrytet! Mina första 1½ år på universitetet har gått helt fantastiskt bra. Jag har väl 75% VG:n och resten G:n och har hittills klarat allt. Jag är galet stolt över att den spanska grammatiken gav mig VG och att introduktionen till min B-uppsats (som jag aldrig kommer att skriva pga. min utbytestermin) var VG. VG är ju max man kan få och tänk att få det på universitetsnivå på spanska!

Idag trillade dessutom ett roligt mail in från mina lärare i didaktik (läran om hur man lär ut). Där har vi gjort en portfolio där vi samlat material samt skrivit själv med en bas i kurslitteraturen. Ett jätteroligt, men krävande arbetssätt. Jag var supernöjd redan när jag lämnade in portfolion även om jag fick magont av att den var så oerhört lång (mycket längre än vad den borde bli kanske)... men så kom det där fantastiska mailet om att de nu tittat "extra mycket på min utmärkta portfolio pga att den är så föredömligt utformad, på alla vis" med en förfrågan om de fick visa upp min portfolio i en annan kurs. Mailet avslutades med en blinkning och en kommentar om att jag borde förstå vad mitt betyg blev. Snacka om att bli glad efteråt!

Det är så lätt att fokusera på allt som är svårt och allt som är fel. Ibland är det viktigt att ta en stund och fundera på hur fantastiskt jävla duktig man är! Jag har alltid varit den som helst inte säger framför klassen vad mitt betyg blev om ingen frågar - därför att det sticker vissa i ögonen om man säger sina resultat. Det här är dock min blogg och ingen behöver titta in här, så om jag egoboostar mig själv (eller för den delen skryter) så behöver ingen läsa. Dessutom tror jag inte detta skulle sticka i ögonen på mina fd. spanskakurskamrater för vi var verkligen en superklass som peppade varandra och glädjades med varandra och hjälpte varandra (typiska blivande lärare).

Jag är i alla fall oerhört glad och tacksam över att jag hittat någonting som jag är intresserad av, villig att kämpa för och som ger härliga resultat. Vilken fantastisk känsla när saker och ting går bra för en och när man faktiskt tar sig tid att tänka hur bra man är!

En del av klassen när vi just anlände till Spanien i våras för vår praktik i Molina de Segura, utanför Murcia. Vi var 8 som åkte och då tror jag vi var 13 i klassen. Åh vilken fin och underbar klass och vilken fantastisk resa vi hade. Förresten! Vi fyra längst till höger (ja, jag fick tänka efter noga... jag kan inte höger och vänster) åker alla som Erasmus i vår! :)