Innan jag berättar om helgen, som spenderades med ESN Cádiz (Erasmus) i Granada, kan jag berätta att jag tog första Atlanten-doppet 2012 förra veckan med Giulia och Iosune! Nåväl, helgen började med att våra roommates snällt följde med oss som bärhjälp till bussen i fredags morse och sedan åkte Giulia och jag iväg. Vi satt bakom busschauffören som till en början inte alls uppskattade våra höga skratt och vårt prat, men jag lovar att han önskar att vi hade suttit nära på hemresan också.
Granada är en stad i Andalusien som omringas av berg och den ligger vid foten av Sierra Nevada, så när man går runt i stan ser man snötäckta bergskedjor, vilket är otroligt vackert och samtidigt lite svårt att förstå när det är så otroligt varmt i staden. Vår första och sista dag var det närmare 30 grader, medan det i lördags knappt kom upp till 15. Vintrarna sägs vara fruktansvärt kalla i Granada (tänk inte Sverige-kyla nu! Jag tycker faktiskt det är värre här när det är kallt än i Sverige, även om det är färre grader i Sverige) och jag förstår inte hur folk överlever de heta sommarmånaderna, när jag själv höll på att dö av värmeslag och det är bara slutet av mars.
Efter cirka fyra timmars bussresa (med ett stopp) hoppade vi av och gick till vårt hippiehostal Funky Hostal. Jag gillade det verkligen och kan absolut rekommendera det till folk som åker till Granada. Jag och Giulia tog sängarna i köket, medan tyskarna (tre tjejer, en kille) tog det andra sovrummet. Sedan bar det av till Alhambra.
Alhambra är ett arabiskt borg- och palatsområde byggt runt 1250-1300. Det är verkligen gigantiskt och vackert, med vacker utsikt. Harry Potter skulle ha kunnat hämta inspiration därifrån.
Torsdagen hade varit energikrävande och därför var jag på tok för trött för att gå omkring på Alhambra. Jag kände mig som Alicia en el país de las maravillas (Alice i Underlandet), det var som en labyrint som aldrig tog slut. Efter att ha kollat på massa vackra arabiska krusiduller och fina katter som åt upp guldfiskarna fick jag och Giulia nog efter tre timmar och åkte till hostallet för den troligtvis mest välbehövda siestan i hela våra liv. Hela helgen gick vi omkring och skojade med varandra om att åka tillbaka till det fantastiska Alhambra...
På kvällen gjorde vi oss iordning och följde med ESN till klubben Granada 10. Alltså, det var en fin klubb och bra musik (mycket LMFAO vilket fick mig att tänka på Karnevalen och därmed även Emma & Alex), men... varför gå till en barnklubb? Alla var 16-17 år. Alla. Några danskar kom och pratade med mig eftersom jag också gick ut med Converse (vilket alla förutom Skandinavier verkar tycka är helknäppt och asfult) och de tyckte jag var såååå gammal och för att impa sa de: "Alltså, vi är 17, men vi festar som att vi är 18." Eh, coolt? Jag kunde inte låta bli att undra om jag och Johanna också var sådana under våra första resor till Funkan. Förresten undrar jag vad som hänt. Ingen dansk tycks förstå svenska längre, medan jag förstår allt de säger. Eller har jag bara träffat konstiga danskar sedan jag kom ner? Det blev i alla fall ingen sen kväll...
...vilket ändå inte innebar att vi inte skulle sova bort halva dagen. Vi kände oss som två abuelitas (och med det kan jag gratta min egen abuela som fyller år idag! <3 ) som sov konstant. Efteråt blev det världens största frukost på Plaza de la Trinidad innan vi påbörjade vår shoppingrunda. Med ekonomin i åtanke köpte jag ingenting, medan Giulia fyndade en helt ny garderob i princip. Eftersom killarnas shisha gått sönder, köpte vi en ny i en av alla arabiska affärer. En vacker stor blå shisha.
Det var en av sakerna jag verkligen älskade med Granada - att det var så arabinfluerat. Byggnaderna, affärerna som doftade Marocko och var fyllda med vackra lampor, smycken, tyger, shishor etc., teteríorna där man kunde äta arabisk mat och använda shishan (vilket vi inte hade tid med) och dessutom fanns en hel gata som var som tusen och en natt. Det var som att komma till Marocko och jag gick runt alldeles lyrisk och hälsade på alla på arabiska. På lördagkvällen gick vi med ESN till ett ställe på arabgatan och lyssnade på en arabisk konsert. Jag gillar ju i vanliga fall arabisk musik, men det här var inte alls bra och det enda bra med timmen vi satt där (innan vi sneakade ut, såklart före alla andra) var att vi fick marockanskt té. Det smakar mynta och socker, som varm mojito utan alkohol. Ñam ñam. Väl utanför bjöd jag Giulia på baklava.
På kvällen hängde vi med alla andra i hostallets spelrum innan det bar av till en klubb nära Alhambra. Det var ett vitt fint hus på en höjd med vacker utsikt, jättefin uteplats och jättebra musik. Dessutom kändes det inte som att gå på barnkalas. Vi har filmat riktigt roliga videoklipp "Hola, esto es el documentario de Giulia y Johanna" hela helgen och de absolut roligaste bitarna filmades i lördagskväll. Skulle vi sätta ihop alla minidokumentärer till en film skulle vi lätt vinna nästa års Oscar.
Nationaliteten stod i fokus denna helgen. När jag såg araber pratade jag arabiska och påstod att jag var halvarab, men annars var jag italiana som Giulia. När en italienare sa: "Men du har sjukt konstig italienska" (när jag inte kunde något ord sa jag det på spanska med konstigt uttal) svarade jag: "Men jag är napolitana" för där pratar de tydligen annorlunda och använder helt andra ord. Alla trodde nog att vi skulle ha problemas de comunicación denna helgen, men så var det inte... jag fick inte heller riktigt den italienskakurs jag förväntade mig. Ios här hemma har ju blivit halvitalienare och fattar allt och kan prata massor... men men, hon som har spanska som modersmål ser mer likheter och det blir lättare. Jag är dock sjukt imponerad... även av Giulia. När hon kom hit för lite mer än en månad sedan pratade hon inte spanska och nu babblar hon på som bara den helt perfekt. Hur är det möjligt att lära sig så fort?
På söndagen väcktes vi efter tre timmars sömn (typiskt att sommartiden skulle komma denna helgen!) för check-out och vi hade tio minuter på oss att packa ihop och pallra oss ut ur rummen. Vi fick en stund för att äta frukost och sedan påbörjade vandringen mot helvetet, annars känt som Sacromonte. På grund av en stressig checkout hade jag jeans, linne, kofta och min höstjacka... och det var nästan trettio grader och vi skulle promenera upp för ett berg. "Klarar vi detta, klarar vi allt" peppade vi oss. Sacromonte är ett berg som består av bebodda grottor. Tidigare beboddes det av gitanas (zigenare), men nu har även hippies hittat dit. Jobbig väg upp, men förstår att utsikten gör det värt att bo i en av dessa grottor. Man ser ut över hela Granada och dess vackra byggnader så som exempelvis Alhambra, över alla vackra berg och man ser snötäckta Sierra Nevada.
Efteråt var det dags för mat och efter en massa kebab och falafel som vi är riktigt trötta på valde vi att gå till en ganska fin italiensk restaurang. Jag åt lax och det var supergott, men det kändes konstigt att de hade på eld som värmde alla bord på utsidan när det var sol och riktigt varmt ute. Jag satt så långt bort från elden som jag bara kunde. Därefter gick vi till hostallets spelrum och vilade en timme. Det var en rolig syn. Alla soffor och stolar ockuperades av Erasmus-studenter med noll energi. Alla var glada när det äntligen var dags att sätta sig i bussen så att man kunde få sova på riktigt. Eftersom färden går genom kurviga berg var det obligatoriskt för alla att hela tiden ha säkerhetsbälten på.
Helgen var helt fantastisk och miljoner gånger roligare än vad jag hade kunnat förvänta mig... såklart tack vare min italiana! Vi kom fram till Cádiz vid midnatt. Något av det bästa med Cádiz är att hur fantastisk resa jag än haft (än så länge: Algonodales, Fuengirola, Madrid och Granada) så blir jag ändå så ofantligt glad när jag kommer till mitt palats (eller zoo eller centro de menos-válidos eller vad man nu vill se det som). I Sverige uppstår alltid en tomhet som varar i flera dagar efter en resa. Innan sovdags hade vi en rolig catchup med vår doktor och min andra medpacient.
Erasmus är det bästa jag någonsin gjort och jag skulle inte byta ut det mot någonting annat. Och det är viktigt: skolan är inte det enda ställe man lär sig på, det är ett komplement till det verkliga livet och det är där man verkligen lär sig (vilket jag vill minnas som lärare). Min spanska finslipas, mina kunskaper om Spanien likaså, men också om övriga länder i världen där folk kommer ifrån (Italien, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Mexiko, Holland etc.). Jag njuter av varje sekund och jag önskar att Erasmus kunde vara förevigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar