Tankar om språk

En av de vackraste gåvorna en förälder kan ge sitt barn är språk, tycker jag. Ett barn kan lära sig vilket språk som helst med samma lätthet (säger man så på svenska? Nu är jag insnöad i mina spanska begrepp...), vilket inte en vuxen kan.
Fram tills 5-6 årsåldern är barn öppna att ta in vilket språk som helst och kan lära sig det flytande.
Fram tills tidiga tonåren kan man fortfarande lära sig ett språks uttal perfekt, men det blir inte samma flyt i språket som om det varit ett modersmål. Sedan, efter den tidiga tonåren, går det bara utför i språkprocessen. En vuxen kan inte lära sig ett språk perfekt. En vuxen kanske får stora problem med uttalet eller har svårt att hitta ord. Det kan vara svårt att höra att uttalet inte är perfekt och kanske låter pratet helt korrekt, men i vissa fall kommer det ändå att vara svårt att hitta det korrekta ordet.
Varför kan en vuxen ha problem med uttalet? Alla ljud som inte hör till de språk vi själva behärskar stöts bort till en början. Ni har väl själva någon gång sett på tv och hört ett främmande språk. Ibland låter det som att de pratar jättefort och man kan inte urskilja ord för ord vad som sägs. Kanske har det bara att göra med att språkmelodin är olik (spanskan ter sig exempelvis snabb för svenskan därför att den inte har korta och långa stavelser som svenskan) och kanske för att vi inte hör alla ljud som uttalas i orden.
Varför tycker jag att språk är en gåva? Ju fler språk du kan, desto lättare har du att lära dig andra, därför att du redan kan göra jämförelser med de språk du kan sedan innan. Dessutom, med språk kan du kommunicera med så många fler. Jag känner många människor som jag inte skulle kunnat prata med om det inte hade varit så att jag pratade spanska. Ett liv med färre språk tror jag helt enkelt är ett fattigare liv.

Jämför bara någon som kommer från ett område där få är utbildade med dem som kommer från ett område där majoriteten är akademiker. Troligtvis är språkbruket annorlunda (sociolingvistik). Den första gruppen har ett sätt att prata och den andra ett annat. Nu vet jag faktiskt inte hur jag ska uttrycka detta på svenska på bästa sätt (eftersom jag enbart studerat detta på spanska), men den som kommer från akademikerområdet kommer att ha ett rikare och mer varierat språkbruk som den bättre kan anpassa till olika situationer än vad den andra kommer att ha. Om man ser det som en målning, kommer akademikern kunna använda flera färger. Precis så tror jag att det är om man kan flera språk. Då har man flera nyanser i sin färgpalett.

Det finns ju dock olika sätt att vara flerspråkig på. Man kanske har lärt sig språket i olika kontexter och använder dem inom skilda områden. Då är det logiskt att ens språkbruk inte är detsamma inom alla språken.

Hur ser jag på mitt språkbruk? Svenskan är mitt modersmål. Min värld utgår ifrån mina svenska begrepp. Om jag kommer till en ny miljö kanske det saknas ord för mig att beskriva min omgivning, men då kommer jag att ta till svenska begrepp för att göra jämförelser och försöka förklara min omgivning. Låt mig förklara det för er såhär... I Sverige vet vi skillnaden på blåbär, tranbär och lingon. Om jag vill ha blåbär och du kommer med ett lingon till mig kommer jag inte att vara nöjd. Om jag i Spanien ber om samma sak är det en vild chansning om jag får ett blåbär, tranbär eller lingon, därför att ordet är detsamma för alla tre (arándano). Finskan är mitt andra modersmål, men som jag absolut inte behärskar på samma sätt som svenskan. Jag förstår vad som sägs och jag kan prata, men jag får leta ord, därför att finskan är ett språk som jag sällan använder annat än med min pappa. Dock vet jag att om jag skulle flytta till Finland och omge mig av finnar och exempelvis studera på finska, då skulle min finska bli perfekt. Sedan har vi engelskan... som jag pratar och som efter mina perioder utomlands kommer med flyt, men som jag ändå har svårt med. Jag behärskar inte alla ord och jag tycker vissa uttal är svåra (orden through, three, tree eller little tillexempel, jag hatar dem!), men eftersom engelskan omger oss så tror jag att genom att kämpa hårt kommer jag att klara utbildningen till engelskalärare. Spanskan då? Mitt hjärtespråk - för mig det absolut vackraste språket i världen och språknörd som jag är blir jag lycklig av att höra det och av att prata det... så varje sekund just nu är ett halleluja-moment eftersom min vardag förtillfället är 100% på spanska (förutom när jag bloggar, facebookar eller pratar med vänner/familj på Skype).

Alla föräldrar kan ge sina barn de språk de själva kan gratis (genom att barn har lika lätt att lära sig alla språk).... men, betyder det att det är lätt för föräldrarna att göra det? Jag tror inte det. Det naturligaste alternativet är att välja att prata med sina barn på det språk man själv tänker och känner på. Exempelvis om jag skulle få barn skulle det vara helt otänkbart för mig att prata finska med det. Mina känslor är inte på finska. Dessutom skulle mitt barn få ett fattigt språk. Däremot tror jag på att låta barn växa upp i miljöer där olika språk kommer i kontakt. Exempelvis barnen på Svenska Skolan i Funkan fascinerade mig. Små brunbrända blonda och blåögda ungar som ena sekunden babblade på flytande svenska, i nästa sekund lät de som små spanska gubbar (andalusiska barn låter som hesa gubbar och tanter) och plötsligt kunde de växla över i värsta brittiskan. Jag är avundsjuk och önskar att jag själv kunnat växa upp så. Samtidigt inser jag att hade det varit fallet, kanske språk inte hade varit min passion.

Tack mamma och pappa för att ni satte mig i en finsk skola först så att jag kunde lära mig svenska och finska samtidigt! Tack Sverige för att ni visar så mycket engelska program på TV utan att dubba dem! Tack Göran för att du var en så bra spanskalärare som gav mig privatlektioner när alla andra på högstadiet hoppade av! Min dröm vore att behärska dessa språk perfekt, sedan skulle jag också vilja kunna arabiska, italienska och franska. Undrar förresten vilket yrkesval jag skulle ha gjort om jag aldrig börjat läsa spanska? Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle kunnat bli lika förälskad i tyskan (förlåt, men jag tycker det är ett av världens fulaste språk), men antagligen hade jag väl läst till lågstadielärare... något jag funderade på, men spanskan vägde tyngre och det är jag glad för idag för jag kan inte se mig som något annat än spanskalärare.

Om någon som inte kan många språk blev upprörd nu kan jag bara rekommendera den att läsa böcker och utveckla sitt eget modersmål ifall man inte vill gå en språkkurs i något annat språk.

Alltså... språknörd (och därmed pratnörd) som jag är, förstår ni att min stora sorg i livet är mina stämbandsknutor som gör att jag ofta går med hes röst och har ont i halsen när jag pratar? Jag borde nog börja hos en logoped i höst igen i alla fall... eller vill någon betala för en sångcoach, för det är tydligen ännu bättre?