Starka personligheter

Något jag verkligen uppskattar är starka personligheter. Folk som tror på sig själva och vågar stå för sin åsikt. Extra bra om de verkligen kan argumentera för den, om de är villiga att lyssna på alla i sin diskussion... Diskussioner berikar. Efter en diskussion är inte mitt mål att alla ska vara av samma åsikt, men mitt mål är att alla ska ha lärt sig något. Fått nya perspektiv.

Just detta gjorde vi i palatset igår - Giulia, Iosune och jag. Hade hetsiga diskussioner. Om sidor vi behöver förbättra (eller som andra tycker att vi borde förbättra), om våra olika kulturer, om kvinnan och mannen.

För mig är det tydligt att jag kommer från ett individualistiskt land med karriärhets och jämställdhet. Och för mig märks det att jag kommer från ett land där dagens starka kvinnor säger att det är viktigt att sätta gränser. Och för mig finns det en enorm skillnad på att acceptera något och på att anpassa sig.

Jag tänker på mig själv och gör val som ska gynna mig och kan jag glädja andra så vill jag absolut göra det... så länge det inte överskrider min gräns. Aldrig i livet att jag gör något för att glädja någon annan om det får mig själv att må dåligt - för jag vet att i längden kommer det skada mig själv och i sin tur även relationen med den andra. Och i skolan... jag växte upp med en enorm press på mig själv om att alltid klara allt med maximala resultat. Nu har jag (tack och lov) insett att det är omöjligt, men jag har fortfarande målet om att göra mitt absolut bästa... och jag gillar inte grupparbeten, för jag gillar inte att kompromissa i situationer där jag själv ser att jag kan göra någonting som i mina ögon är "bättre" (det behöver inte vara bättre egentligen - men det är mitt sätt). Innan grupparbeten säger jag alltid till min grupp att jag inte vill arbeta i grupp egentligen och har de problem med en bossig person borde de byta grupp. Det handlar om min karriär! På universitetet handlar det inte om att vara snäll. Jag vägrar lämna in ett sämre resultat än vad jag kan prestera. Innebär det problem för de andra? Möjligen om de har svårt med en bossig personlighet, men jag kör med öppna kort från början och då tycker jag inte att de kan klaga. Är jag individualist? Ja. Vill jag förändra mig? Absolut inte.

Jag förstår att det är bra att tänka på andra - och i rätt situationer anser jag själv att jag gör det. Men skola och jobb är just skola och jobb. Där är inte mitt huvudmål att skaffa nya bästa kompisar. Jag sköter det jag ska... och sedan, att vara vänner. Det kan vi väl vara på sidan om i så fall. Jag menar inte att jag inte vill ha vänner i skolan och på jobbet, det vill jag absolut för då är det roligare att vara där, men jag vill inte ha vänner på bekostnad av att de ger dålig inverkan på det arbete jag kan utföra.

Och om jag verkligen inte vill gå ut en kväll... borde jag göra det för att mina vänner tycker det? För min del är svaret nej - därför att jag själv vill inte ha med en vän ut som inte vill gå ut. Jag låter hellre alla andra vara glada för sig själva och att jag stannar hemma, än går med och snor energi. Är det egoistiskt? För min del är svaret på det också nej eftersom jag gör det medan jag tänker på andra. Men detta är förutsatt att det finns andra. Vill min vän absolut gå ut och jag inte vill, då kan jag göra det för den personens skull en stund för att glädja den. Självklart. Vänskap handlar om att ge och ta.

Jag förstår att man kanske kan se detta som egoistiskt tänk, men jag ser detta som typiskt svenskt tänk (även om många säkert inte delar min åsikt) år 2012. En karriärkvinna som kan sätta gränser, men som också kan säga ja till livet.

Sedan pratade vi som sagt även om mannen och kvinnan. Innan har jag aldrig tänkt på mig själv som feministisk. Jag är mer den som tyckt att många som kallar sig feminister är extrema. När jag kom hit har jag dock förändrats. Jag har med egna ögon sett att det vi svenska tjejer tar för givet - det är inte en vardag för alla andra. Och jag blir fruktansvärd upprörd när någon tycker att jag är född till att utföra vissa uppgifter och andra inte för att jag är en tjej. Roligast var det när vi diskuterade om mannen borde bära ut skräp eller inte därför att han är starkare. "Men om vi åker till Japan exempelvis, där männen är kortare än mig... Är de starkare än mig?" och så kom svaret: "Men du kan inte jämföra en kort japansk man med en stor svensk tjej." Ursäkta? Men diskuterade vi inte kring könen? Då tyckte jag att det var att motsäga sig själv. Samtidigt hade vi just diskuterat om det gick att generalisera kring nationalitet eller inte. Jag tycker att man kan det.

Jag är uppväxt i en förort med blandade kulturer. Jag bor i ett annat land med en annan kultur. Jag studerar språk och kultur (som har ett samband). Det finns någonting som är typiskt svenskt. Typiskt spanskt. Typiskt italienskt. Typiskt marockanskt. För mig kan man säga: "Den personen är typiskt svensk." Vår kultur (våra vanor och våra tankesätt) och vårt språk har format oss. Svenskar är inte som spanjorer, exempelvis. Men det betyder inte att det inte finns skillnader inom kulturerna. Såklart är inte alla svenskar likadana, tvärtom, men har vi vuxit upp i samma land och fått samma utbildning etcetera, då är det ett naturligt resultat att vi förstår varandras levnadssituationer bättre.

Einstein kom också med i diskussionen, då han tydligen (jag vet inte, men det sades i alla fall) påstått att intelligens är att anpassa sig. Einstein må ha varit ett geni, men hur som helst är han ändå bara en person och detta är hans åsikt, så varför skulle jag behöva acceptera den som en sanning? Intelligens är för mig i allra högsta grad ett abstrakt begrepp. Något man aldrig kan definera till 100%, utan något som alltid är färgat av någons värdegrund. Till viss del förstår jag detta koncept. Det är bra att kunna smälta in i olika sammanhang och acceptera samt formas lite av var man är, men att anpassa sig... Låt mig säga det på ett annat sätt.

Jag har en stark personlighet. Det finns delar jag tycker om och delar jag inte tycker om, som behöver jobbas på. Men - jag är jag och jag älskar mig själv. Mitt mål är att en dag bli min egen förebild till fullo. Att leva som jag lär. I längden betyder det att om jag skulle anpassa mig till varje situation - skulle jag fila bort mitt jag. Jag skulle bli någon jag inte vill vara. Jag skulle inte tycka om mig själv.

För mig är det då hellre så att om jag är i en grupp där jag inte trivs, ja då är jag hellre själv så länge jag tycker om mig själv, än anpassar mig bara för att bli gillad. För tänk om en negativ grupp är allt du har? För mig är anpassning att falla för grupptryck. Att vara svag. Jag förstår att det är en naturlig sak för människan att falla för grupptryck, men jag anser också att man ska kämpa emot negativt grupptryck.

Om alla sedan evolutionens början hade anpassat sig, då hade vi inte kunnat tala om någon evolution. Alla skulle tänka likadant, alla skulle bete sig likadant... Jag får rysningar av bara tanken.

Nu när jag skrivit detta är jag än mer säker på min åsikt. Jag lyssnar gärna på någon annans och såklart formas ens egen åsikt om när man lyssnar på andra, men jag kommer alltid vara den som strävar efter att vara min egen lyckas smed. Jag vet att med det mottot kommer jag att finna de människor som får mig att må bra och som jag får att må bra. Jag vet också att jag kommer att möta människor som inte håller med mig och som kanske inte ens tycker om mig, men jag tycker inte om alla heller så för mig spelar det ingen roll. Om alla tycker om mig... vem vore jag då? Vore jag äkta? Vore jag sann mot andra? Sann mot mig själv?

Nåväl - vi hade en hetsig diskussion som pågick med höjda röster i flera timmar. Jag tycker det är superroligt (jag har en politiker inom mig). Det är coolt att kunna göra det på andra språk, men såklart är det lättare att verkligen förstå varje sak om vi skulle delat samma språk. Olika levnadssituationer tvingar också oss att tänka annorlunda.

Internationalisering och mångkulturalitet är för mig en fantastisk rikedom. Hur kan människor vara emot det? Varje möte med en annan individ har något att lära oss. Om oss själva, om andra, om världen. Varje dag lär en person känna sig själv mer och mer.

För att återgå till det jag talade om i början. Jag beundrar i alla fall dessa tjejer. De är starka personer, intelligenta och vi har mycket som vi kan lära oss utav varandra. Jag respekterar deras åsikt, men jag delar dem inte i varje enskilt fall. Är deras åsikt sämre än min i de fall vi är oense? Absolut inte. Ingens åsikt är varken bättre eller sämre. Den är annorlunda. Formad av de personer vi mött tidigare, av de miljöer vi vistas i, av de upplevelser vi stött på i vår väg. Även när Erasmus är slut och vi inte längre bor ihop kommer jag för resten av livet att bära spår i mig av alla de personer jag mött här, och framförallt dem som jag varit med dagligen.