Like the sand in the hourglass, so are the days of our lives.
- Våra bästa år
Kollar på datumet och får smått panik när jag inser att jag varit här i 2½ månad. Tiden bokstavligen rinner ifrån mig. Det känns så naturligt, så rätt att vara här... Varför trivs jag alltid som bäst i de miljöer som är tillfälliga (Funkan '09 + '10, Cádiz '12...)? Min Erasmustid är bättre än jag någonsin skulle kunna föreställa mig och jag är evigt tacksam för det, men samtidigt känner jag att jag är lite avundsjuk på dem som längtar hem (inte för att någon jag känner i Cádiz gör det, men...)... det betyder ju att deras post-Erasmus depression blir lindrigare. Jag kan bara inte tänka mig hur det är att återvända. Jag får helt enkelt leva i nuet och sedan minnas mitt mantra ("No llores porque ya terminó, sonríe porque sucedió" - "Gråt inte för att det är över, le för att det hände"). Jag vill i alla fall att hela världen ska veta att jag älskar att vara Erasmus, jag älskar vackra Cádiz, jag älskar mitt palats och mina animales! Var sak har dock sin tid och man kan inte fortsätta såhär forever. Just därför ska jag live it to the fullest och njuta. Fatta att det är exakt en vecka kvar tills vi åker till Ibiza?! Dessutom bokas eventuellt en annan rolig sak in ikväll... håll tummarna att det inte krockar med mina exámenes! Nu ska jag laga lite lunch, magen kurrar efter litteraturklassen och snart ska jag sätta igång med ett grupparbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar