Övervikt

Litar inte på vågen hemma och ett besök på apoteket där även våg finns visade att vågen visar 2-3kg mindre på mig hemma än på apoteket. Dock tyckte jag vågen hemma visade otrooooligt lite, så jag var glad när jag såg vad apoteket visade. Vill såklart bli av med magen; men efter den här Erasmus-tiden får jag vara tacksam att det inte ser värre ut än vad det gör! Så med tanke på omständigheterna var jag nöjd.

Huvudsyftet var dock inte att väga mig utan att väga min packning. Nu visar packningen hemma på 22,2kg samt 20,8kg. Jag får ha 20+20kg... Håll tummarna att mina väskor går igenom! Jag får i alla fall inte shoppa mer här nere (bra, det har jag inte ekonomi till) och skulle det bli problem får jag slänga massa papper och böcker som väger en del, sedan även lakan och handdukar och kanske till och med karnevalgrejer (fast jag hoppas få hem sevillana-klänningen, jag kan ju klä ut mig som andalusiska på Halloween).

Nu ska jag hoppa in i duschen, ställa ut väskorna och damma samt sopa rummet och sedan kommer en vän för att ge en rolig Portugal-video som jag velat ha sedan roadtripen. Klockan 20.15 går bussen och klockan 23.45 borde jag vara i mitt älskade Fuengirola igen.

Åh, Cádiz...

Cádiz oh cuánto te quiero!!

Det finns inga ord för att beskriva dessa månader i Cádiz... kanske bäst i så fall att det har varit de puta madre? Är så tacksam att jag hamnade i en så vacker stad, med fantastiskt klimat och UNDERBARA MÄNNISKOR. Åh jag har haft den bästa Erasmus:en i världen, det är jag övertygad om! Tack för att jag fick vara med om allt detta!

Avslutade på topp igår med en dag på Santa María, tapas vid strandrestaurangen (vi fick rabatt Giulia och jag eftersom vi stod och skramlade med våra mynt och de tyckte synd om oss) och på kvällen mexikansk mat (mexikanen kan rekommenderas till alla, på onsdagar har de 3euros-tapas och de är gigantiska och supergoda) och sedan en nykter utgång. Vi gick till Nahu där vi dansade loss och M2. Efteråt hängde vi på takterassen och Giulia och jag berättade om alla våra putadas. Sista kvällen ville vi sova ihop som så ofta annars, men istället för att jag skulle tränga mig in hos henne drog vi med våra saker till Lucas rum som nu står tomt. Där låg vi i timmar och skrattade åt alla knäppa videos som vi filmade i Portugal. Synd att vi slutade filma mot slutet, det var ju galet kul!

Hur som helst... tack Cádiz, tack el palacio, tack los palacianos, tack allt som gjort Cádiz till mitt Cádiz... <3

Vaknade med tårfyllda ögon för att jag ska lämna mitt palacio och min Giulia, men samtidigt tänker jag vara glad för jag ska vara i mitt älskade Funkan fram tills 30 juli! Tills dess är det bara glädje som gäller. Bloggar troligtvis inte mer härifrån utan bara en sista slutrapport när jag är hemma.

PUSS PÅ ER!

Sirenita

Kände mig som Lilla Sjönjungfrun (la sirenita) och ville ta fina bilder vid Playa Santa María häromdagen när jag matchade min rosa bikini med rosa hår. Det var inte så mycket vågor så jag klättrade upp på en roca... två sekunder efter att bilden togs sköljde en stor våg över mig och jag knuffades framåt och fick hoppa av klippan. Då var det bara att gå till sjuksyster som fick sprita skinkan för jag skrapade upp min skinka. Nu är det obekvämt att sitta, det är ju så svettigt så ibland fastnar såret och slits upp lite. Mina ben är också lite såriga... allt för en fin bild! Förresten är det inte djupt där utan kanske 20 cm vatten max och rocan är väl 1m hög, så ingen blir orolig att jag var på galna upptåg!

Älskar bilden! Vackra Atlanten, favoritbikinin, bruna ben och galet rosa hår! Måste dock erkänna att jag manipulerat färgen på vattnet, det ser ljusare ut än annat och så klart är det inte vid Santa María! Men visst är det en helt fantastisk bild?

17

Hållit mig inne idag med huvudvärken från helvetet. Japp, vinden är här igen. Oftast håller det på och blåser kraftigt 2-3 dagar och jag får alltid en sådan fruktansvärd huvudvärk. Här kan folk gå till läkaren och få höra: "Det är vindens fel". Göteborg är blåsigt, undrar om det ger mig huvudvärk? Borde väl vara samma sak även om denna kraftiga Atlantenblåst är annorlunda?

Ikväll har vi sprayat våra hår. Giulia ville ha vitt hår men ser ut som en gråhårig gammal tant och jag har rosa. Tillsammans med Megan och Anne gick vi för att röka vattenpipa på ett mysigt tetería i närheten. Det är som att kliva in i ett arabiskt paradis! Unnade mig en alkoholfri mojito. Kvinnan jag beställde av kollade skeptiskt på den rosahåriga tjejen som skulle ha alkoholfritt... ;)

Ikväll är det en högtid Virgen de Carmen där jag har för mig att de hedrar alla som dött på hav. Processionen passerade utanför vårt fönster och det luktade rökelse i timmar.

Nu ska jag sova. Imorgon blir det strandhäng och tvätt. Kanske åker jag redan till helgen...

Shoppade loss idag förresten. Svarta byxor, vit tröja, snorgul klänning och arméjacka. 80e för allt. Hippiebyxorna igår gick på 12e. Tur att de köptes då, idag är den marknaden borta. Undvikit pasta på det sista och mmm hade längtat efter Giulias pasta matrichiani eller hur det stavas... Nu svamlar jag bara. God natt med er!

Med hjärtat i två städer

Fuengirola är mitt hem. Staden där jag inte blir förvånad om jag någon gång bosätter mig i igen. Men såhär är det... Cádiz är platsen där jag bott i ett palats där även Pierce Brosnan (James Bond) bott i och levt ett Big Brother-liv inom palatsets väggar (dvs mest umgåtts med palatsfolket) och det har varit som ett mini-Europa. Jag älskar båda!

Cádiz är skönheten, lugnet, spanskan och Spanien. Fuengirola är turister, svenska/engelska och drama.

Jag har två veckor kvar och måste välja hur jag ska spendera tiden.

Jag älskar mitt palats, mina palacio-girls, Cádiz vackra stränder, att kunna prata spanska och att möta normalt folk när man går ut. Men i Fuengirola älskar jag känslan av att vara på semester på en plats där jag inte är turist och där alla njuter av sin semester och tillsammans med några av världens mest fantastiska människor (exempelvis mina Emmor).

Det är svårt. Jag vill vara på båda platserna tillsammans med allihopa. I Fuengirola är nackdelen att folk har jobb. Jag får se, jag får se... Kanske hyr vi en bil här och så letar jag billigt hostel åt palacio-folket och visar dem Fuengirola. Det vore fantastiskt, även om jag är säker på att alla skulle återvända till Cádiz med känslan om att de bor i Andalusiens vackraste stad med normalast människor...

Senast om en vecka har jag nog packat ihop mina grejer och dragit till Fuengirola. Tanken ger mig panik... Jag ska dock njuta av mina fjorton sista dagar här och sedan är jag nästan tacksam att jag kommer att jobba hela augusti, för jag behöver något annat att tänka på än min post-Erasmus-depression som jag vet kommer komma. Tiden har gått så fort.

Det är svårt att tänka tanken att jag snart ska hem. Spanien är det land jag vill ska vara hemma. Efter alla turer till Spanien är det fortfarande min dröm att bo här. Jag lovar mig själv att plugga så hårt jag kan för att ha möjligheten att flytta ner hit sedan... om det är så att jag fortfarande drömmer om. Jag ser mig själv i ett vitt bostadskomplex med pool med utsikt över havet en bit utanför Fuengirola, med en bil och jobb på El Colegio Sueco.

Min favoritvy i Cádiz! Katedralen och de olikfärgade husen. Bakom där fotot tagits finns havet. Denna vy ser man alltid när man leker i vågorna på Playa de Santa María!

Cádiz, min vackra ö. Avtryckaren och där man har handen är den gamla delen (el Casco Antiguo) medan den långa spetsen är den nya delen (La Parte Nueva/Puerta Tierra). Jag bor i den finare delen, dvs. i el Casco Antiguo, bara några minuters gångväg från havet (10min)/centrum (3 min)/barerna (5min)/nattklubbarna (10min)/min universitetsfakultet (2min).

Turistdrömmen Fuengirola.

Andalusien med alla dess provinser. Cádiz är huvustaden i Cádiz-provinsen och Fuengirola ligger precis under Málaga i Málaga-provinsen.

Dumma mage

På dagen två veckor kvar av min vistelse i Spanien. Skulle vilja leka i vågorna, njuta av solstrålarna och äta tapas! Istället ligger jag svettig i min säng med magproblem. Bittert. Tur att jag har internet så jag både kan facebooka, blogga och whatsappa samtidigt. Ska dock se om jag kommer iväg till affärerna om ett tag... det ligger ju restauranger (och med andra ord även toaletter) i närheten. Jag är sååå hungrig och det enda jag har är flingor. Och sparris. Jag har tröttnat på sparris så jag vet inte varför jag köpte det. Mmmmmmmm jag dör av hunger i alla fall. Chao.

Min vecka

Vart ska vi börja? Den senaste veckan har varit fantastisk. Min hermano Adam kom tillbaka två nätter för lite sol och bad, men Cádiz är Cádiz och det är mest liv på natten! Visserligen inte i gatorna, men det är livet i El Palacio som räknas... Det var riktigt roligt och så kom min italiana tillbaka samt Raccoon som hade med sig min favorit Victoria's Secret body lotion (Pure Seduction) i miniförpackning till mig.

I fredags firade vi Giu & Evas födelsedagar (21 samt 28) med middag. Det blev pasta med räkor och auberginer i grädde. Lita dock inte på att italienare gör den bästa pastan för det var iiiinte den bästa pastan som lagats i huset kan jag väl säga. Dock berodde det på att maten lagades för ett femtontal personer och när någon la i pasta i en gigantisk kastrull räknades det inte med att pastan skulle växa... Det var dock ätbart och ingen som klagade! Till det en fantastiskt god sallad (jag tycker dock det känns konstigt att äta sallad med mat så som man gör i Spanien att man alltid har tonfisk i, det blir så matigt och ja.. som en rätt i sig) och goda efterrätter. Alla befann sig i matkoma efteråt! Dock blev det en sväng till Imagina på La Punta, det var dock betydligt lugnare än natten innan.

Lördagen kommer jag att berätta om i ett helt annat inlägg!

Sov på natten till söndag mellan 01-05 och sedan var det bil hem, en sväng till doktorn och sedan häng här hemma i palatset. Man blir bra bemött och läkarna är myyyycket trevligare här än i Fuengirola exempelvis, men dock finns det nötter. När en läkare har läkarrock på sig tycker jag att denne ska bete sig som just en läkare och bemöta sin patient som just en patient. Det är inget allvarligt så ingen behöver oroa sig och ingen behöver fråga något mer heller.

Igårkväll gjorde vi hippiinköp. Jag köpte hippiebyxor som jag alltid velat ha men alltid tänkt "när ska jag använda dem..." men de är ju så coola och sköna! Sedan köpte jag armband som jag alltid velat ha som alla italienare har. Giulia letade i ITalien men hittade inte och så hittar jag det här på Plaza San Antonio i deras casetas... köpte 3. En röd för kärlek, en gul för tur och en grön för hopp (esperanza!). Raggaefärger också vilket gillas ;) Köpte också en atrapasueños (drömfångare) att hänga upp i mitt rum samt atrapasueños-örhängen.

Skulle såååå vilja inreda ett eget hem... Vita målade väggar och vita grundmöbler om man säger så i typ IKEA-stil. Sedan lite drömfångare, marockanska möbler och ett Carolina Gynning litografi... och förutom drömfångare så lite prydnader som möjligt för jag blir bara rastlös av det!

Ska snart göra ett inlägg om festivalen för er. Ha en skön dag! Min tänker jag spendera i sängen för att jag behöver vila huden från solen. Om magen inte bråkar kanske jag går och tittar om jag kan hitta en fin billig rea-klänning...

Festival Al Rumbo

Gårdagen var en av de allra roligaste dagarna. Var på min första riktiga festival och det var fantastiskt! Är verkligen festivalsugen nu... Bjuder på en bild innan jag berättar mer!

Vänner

Idag åkte min Màlagabror för andra gången. Adam tyckte så mycket om Cádiz under sin roadtrip att han bestämde sig för att komma tillbaka i några dagar, vilket jag bara tyckte var fantastiskt roligt. Trots att det gått två år sedan vi sågs (då vi delade lägenhet i El Palo, Màlaga) så kändes det som att ingen tid gått och han är fortfarande den hermano jag aldrig haft. Härligt, speciellt i tider som dessa med många avsked. Det ger mig hopp och glädje. Vissa i min vänfamilj härifrån kommer jag förhoppningsvis möta igen i höst medan det kanske dröjer några år tills vissas av våra vägar korsas igen. Det är omöjligt att hålla en god kontakt med alla, men just detta besök visade hur härligt det är att möta gamla vänner igen. Hoppas vi ses om drygt två månader igen dock, då jag planerar att åka till Oslo en helg så snart jag kan för att hänga med Tara som var här i juni. Ett mål i höst är att kunna resa iväg så ofta som möjligt. Tror inte det godkänns, men vem vet, kanske kollar jag upp möjligheten att göra en av mina två veckor långa praktikperioder utomlands igen...

Du utstrålar självsäkerhet

En av de vackraste komplimangerna jag fått någonsin kom igår. "Du är så vacker därför att du utstrålar självständighet." Leendet på mina läppar gick från öra till öra. Något av det vackraste jag vet är självsäkerhet. Om du inte älskar dig själv, hur kan du då låta livet älska dig? Jag vet exempelvis att jag väger för mycket, men det kan också alla andra se och just därför är det väl onödigt att lägga tid på att tänka på det och begränsas utav det istället för att bara njuta av livet. Det gäller att göra det bästa av vad man har istället för att klaga på alla fel. Ger någon en komplimang, säg tack och sug åt dig den. Glöm inte heller att bemöta din egen spegelbild med ett leende då och då. Du är världens bästa på att vara du, glöm aldrig det! Det var i alla fall härligt att få en äkta komplimang för någonting som jag själv jobbat på med mig själv - att vara trygg i mig själv och våga visa det. Jag kan lägga ut fula bilder på Facebook om de har en härlig känsla bakom, för alla vet redan hur jag ser ut. Jag vågar säga min åsikt högt och kan sedan argumentera för den och också förändra den om jag bemöts med bra motargument. Jag är jag och jag vågar helt enkelt stå för det! What you see is what you get. Sedan finns det vissa saker jag såklart vill jobba bort. Jag tar mig själv på för stort allvar och har svårt att skratta åt mig själv vid pinsamma situationer och dessutom kan jag få extrem ångest ibland. Jag är åtminstone medveten om vilka kanter jag behöver slipa bort. Vad filosofiskt och flummigt det blev, men jag ville helt enkelt föreviga en fin komplimang från gårdagen. Självsäker men inte självgod, det är ledordet!

Grattis till ännu en avklarad termin!

Grattis till mig själv! Om översättningen av mina 24hp (högskolepoäng) här går rätt till så är jag nu 90hp rikare i spanska och 120hp totalt. 150hp kvar till lärarexamen!

Klickade in idag och alla betyg har inte kommit in, men ett är en 9 och ett annat en 7 har jag för mig, sen fick jag 5:or på litteraturen (där jag bara fick 4.5 på tentan) och spanska i Amerika (där jag fick en pinsam 3a på tentan). Tack vare bra närvaro, extraarbeten, inlämningar... Och det spanska systemet.

Som student är det fantastiskt, man kan glida runt på ett bananskal och speciellt om man är Erasmus. Det är bra för statistiken och för universitetlektorns egen lön när studenterna klarar sina kurser. Som blivande lärare tycker jag dock systemet är fruktansvärt. När jag ser läkare, advokater... Ja då kan jag inte låta bli att undra om de kan sina jobb eller om de också glidit igenom. Det är så lätt att fuska också. Inga kontroller på att du är du, du kan lämna salen och komma tillbaka hur du vill, du sitter nära andra och kan kopiera.

Så vad har tiden som Erasmus lärt mig? Att njuta av livet och att slappna av. Att allting löser sig. Att världen inte går under om man misslyckas med en tenta. Jag tror att min förståelse för elever med studiesvårigheter ökat. Jag har suttit med myror i benen under tråkiga föreläsningar och jag har för första och förhoppningsvis sista gången i mitt liv blivit underkänd på tentor. Sedan har min spanska också förbättrats och jag har fått lära känna den spanska kulturen bättre - bland många andra. Jag har vänner från många olika länder och vi har levt ihop och tagit del av varandras vanor.

Trots att utbildningssystemet i Sverige är miljoner gånger bättre så tycker jag att alla som kan åka som Erasmus borde göra det. Jag har lärt mig saker som jag aldrig skulle kunnat lära mig hemma. Som blivande språklärare kan jag också tycka att det borde vara obligatoriskt att göra minst en termin utomlands, även om jag inser att tanken är en orealistisk utopi.

Jag är i alla fall fantastiskt glad över hur bra allting gått här nere och jag har förtjänat det här lugna, härliga halvåret för hur mycket jag tidigare kämpat. Nu är jag fylld av energi inför att börja med engelskan i höst och våren 2014 är det antagligen dags att bo utomlands igen, denna gång i Brighton.

Jag är stolt och glad över att jag klarat mina spanskastudier, men samtidigt är det tråkigt att veta att jag inte kommer att läsa mitt favoritspråk mer. Såklart kommer jag se till att hålla språket levande eftersom jag ska lära ut det och jag kommer säkert gå fortbildningskurser i framiden... Men nu är det liksom "bara" 3 terminer engelska och 2 terminer pedagogik kvar. De första 4 terminerna (1 pedagogik, 3 spanska) har gått fort så resten gör nog också det.

Visst är det coolt att jag ska bli lärare? Det som alltid varit min dröm. Jag tycker det är synd att lärare inte har högre status i samhället för tänk vilket fantastiskt jobb vi utför. Jag kommer att utrusta mina elever med nycklarna som kan öppna portarna till världen. Tanken känns svindlande härlig!

Hur som helst... Om du som läser här funderar på att göra ett utbyte liknande Erasmus... Kör! Det kan bli det allra bästa du gjort i ditt liv.

Tanorexia

Dagligen hör jag komplimanger om hur brun jag är och hur fint det är. Det har jag fått höra ända sedan jag kom hit i februari, då jag mina ögon var väldigt blek. Det är en härlig komplimang och jag blir fantastiskt glad av att höra den varje gång, men... Är det hälsosamt? Att ligga på stranden och pressa som om att vara brun är det viktigaste i livet? Solen är bra för kroppen, men också farlig. Jag är lite arg på mig själv för hur jag solar. Har inte använt mer spf än 6 i år och det har jag fortfarande på ansiktet, medan kroppen får olja med 2. Varför 2? Jag känner mig bättre om det är lite skydd. Men så kollar jag på min kropp. Ser det ut som läderhud? Har jag fått rynkor? Och idag när jag vaknade... Massa vita pigmentfläckar i ansiktet. Mitt solberoende gör mig ful. Ser ut som en leopard. Jag ska försöka ta det lite lugnare med solandet mina sista 18 dagar. Jorden går inte under om jag inte är brunast i stan... (Eller?)

God morgon! Klockan är snart ett och jag känner att jag är uppe med tuppen ;) Igår var jag på stranden med mina nya sambos Eva och Eli. Vi sov mest hela tiden, det var härligt. Det var kul i vågorna, men de var så starka att våra bikinis hela tiden höll på att åka av. På kvällen pratade jag två timmar med Johanna i Skype. Kan inte fatta att vi inte setts sedan i julas! Saknar henne sååå mycket. Här hemma var det ett tjaffs tidigare på kvällen och jag tyckte att vissa var respetklösa, men whatever... Jag kunde inte bry mig mindre! Det blev dock en mysig hemmakväll för då hade vi tjejer någonting att klaga på och vi satt i över fyra timmar och bara pratade. Vi är från skilda världar och så olika, men har ändå likheter. Kul att det kommit lite äldre folk, tjejerna är 25 och 28.

Ikväll är det grillfest, vi kommer dock ha två separata fester tror jag. Alltså dessa kulturkrockar ibland va... Jag hatar egotänket! Tänk på karma och addera lite hakuna matata... Jag ska inte till stranden, istället tänkte jag skriva lite dagbok och gå och handla. Ska köpa present till min amor som fyllde 21 igår och jag har saknat ihjäl henne! Vi har skypat massor under tiden hon varit hemma och det är jobbigt att tänka att en av ens bästa vänner snart kommer vara långt bort ifrån en... det är ju inte lika kul att skypa när man inte delar vardag! Dock är min plan att resa till Italien så snart som möjligt. :)

Om ca 10 dagar lämnar jag Cádiz för Funkan. Mellan 26-28 kanske jag åker iväg på roadtrip för att fira Emma B och i så fall blir det besök i Algodonales igen. Vore nice!

En annan rolig nyhet är att Adam kommer tillbaka en natt! Väldigt roligt! Ha en fin dag alla för det tänker jag ha!

Egentid

Granada i mars 2012

Bilden med texten beskriver precis vad jag känt idag. Frihet, möjligheter, att världen är min... lust att bara omfamna världen och göra någonting galet! Hade någon sagt att vi hoppar fallskärm idag, då hade jag nog hoppat. Jag unnade mig också en dag för mig själv. Legat på soffan och inte gjort ett skit mer än skypat lite och städat mitt rum. Det tråkiga är att det känts som att jag behövt förklara för alla vad som står på bilden. Jag har bara velat vara ifred! Mina bästa vänner är inte här och nu vill jag helt enkelt samla kraft. Det kan vara svårt för någon som inte sett hur intensivt vi levt, men jag har ju i princip inte haft en enda vilodag för mig själv. Jag ville också se att jag klarar av det... att jag inte blivit en alldeles för rastlös och sällskapssjuk person. I Sverige väntar verkligheten... nej fy jag blir alltid nedstämd när jag tänker på det så nu tänker vi på något annat! Nåväl, jag har en jätteskön och lugn kväll här i mitt vackra palats. Det enda som stör mig är alla myggbett och mitt brännande ansikte. Trots solskydd, trots att jag vistats massor i solen sedan februari och trots att jag bara var två timmar på stranden så brände jag ansiktet rejält. Solen var riktigt stark idag, alla fick massor med färg. Det är väl bara att börja kleta på oftare! Jag önskar att det bara var hälsosamt att ligga i solen och pressa och att det var någonting jag fick göra varje dag. Och någonting som är ännu härligare är att hoppa i vågorna! Hoppas på surfkurs innan jag åker till Fuengirola, men vi får se om tiden räcker till. Nu ska jag skriva lite dagbok (hah, det tar tid att uppehålla både och! Men det är det värt!) innan jag sover för att förhoppningsvis få en heldag på stranden imorgon. God natt alla fina!

Imagina

Blev lite ledsen när jag tvingades gå hem igår natt på grund av magont när vi var inne på Imagina. Imagina är en fantastiskt cool nattklubb med nice inredning och grym musik! Det är dessutom inte heller lätt att komma in där alla gånger... lång kö och många blir nekade. För unga, för fula, för fulla... Jag fick senast höra att de "inte släpper in småtjejer under 18". Tack, men jag är 22. Det var tråkigt att inte komma in då, men kul att få höra hur ung man såg ut (i Madrid fick jag åka och hämta leg med taxi för att de på 3 klubbar trodde att jag var 16...). Jag är liksom inte van vid att man behöver leg i Spanien! Här är det väl bara att gå ut?

Stämningen på Imagina igår var helt fantastiskt. Tack vare en bekant fick vi gå före i den långa kön och kunde studsa till den fantastiska musiken. Den svenska musikscenen är lätt en av världens bästa... de bästa partylåtarna kommer ju bland annat från Swedish House Mafia och Avicii! Tror att dj:sen som spelade igår kände sig lite som Swedish House Mafia på droger. De var helt galna. Dansade, ställde sig på högtalare, gjorde plankan på högtalaren och snurrade runt den, slet av sig massa kläder... Riktigt roligt och underhållande att se. Det kändes som en galet fantastisk konsert, medan det bara var en vanlig lördagkväll på Imagina i lilla Cádiz... förresten har jag sett massa svenska turister på sistone här. Hey, jag trivs ganska bra som enda svensken här! Tråkigt i alla fall att det är söndag. Jag hade inte bangat ännu en natt på Imaginas galna dansgolv (men utan magont)! Hoppas vi kommer in nästa gång igen och att det är lika fantastiskt då. Då kommer jag dessutom vara i sällskap med min amooooor Giulia... Alltså ni skulle sett min min när jag fick höra: "Åh, vad roligt! Har du träffat någon? Vem är din amor?". Alltså... jag stod visserligen och skrek i telefonen om el amor de mi vida (mitt livs kärlek), men jag fattade ingenting haha jag pratade ju bara med min Giu :D

Såhär kändes stämningen på Imagina igår! Bilden har dock ingenting med Imagina att göra...

Fjärilar i magen

Kände lite såhär som bilden visar igår... trodde jag. Istället är jag riktigt dålig i magen. Undrar om det var för att jag åt godis? Eller för att jag åt pasta efter ett långt uppehåll igen? Undrar förresten om det bara är jag som är sådär konstig med den där fjärilar-i-magen-känslan. Ibland har jag svårt att skilja på om jag är nervös, hungrig, illamående, pirrigt glad eller vad det är... Jag trodde faktiskt att jag bara var överfylld av energi igår och det pirrade i magen utan att jag vet varför och jag ville bara skrika högt (jag lever nog fortfarande på endorfiner från ridningen), men ja... jag har alltså ont i magen. Bara jag inte blir som mamma med det där!

Lördagstankar

Jag var på stranden en halvtimme. Såg det mest som en promenad och tänkte bara käka en sen frukost och var inte världens gladaste tjej när jag hungrig som ett as upptäckte att jag fått en möglig macka. Ett nytt favoritställe men tänker då aldrig mer gå dit! Annars har jag mest ätit godis och skypat. Yes, i Cádiz kan man köpa lösgodis precis som i Sverige bara det att det var andra gången här jag gjort det... Godis är inte så gott har jag kommit på här nere. Hade tänkt spendera natten med sömn för huvudet samt alla muskler värker och jag behöver vila samt sömn... Men det är lördag så det är kanske lika bra att passa på? Kan förresten inte sluta tänka på hästar. Jag får lyckokänslor när jag tänker tanken att kliva upp på en hästrygg igen... Mailat både Storås samt Partille för att kolla om man kan skriva in sig till hösten. Vore helt fantastiskt och just nu finns inte ens möjligheten i mitt huvud att jag inte skulle rida... Alltså bara måste det funka! Sedan har jag tänkt en del på framtiden också. Ser verkligen fram emot att plugga engelska, men att gå på universitet 4,5år är lite som att vara i fängelse... Just nu är jag ung! Jag vill resa och vara fri! Men termin för termin... Några terminer längre fram kanske jag söker om jag kan vara lärarassistent också i 6-12månader. Varför är jag inte rik som ett troll undrar jag bara? Så många drömmar just nu... Life is great och jag ska göra allt för att behålla denna känslan i Göteborg. För det är jag värd!

En kväll på hästryggen

Vaknade upp med ett brett leende på läpparna idag och med fjärilar i magen. Hela gårdagen kändes som en dröm. Adam och hans vänner droppade av Anne och mig lite före klockan tre i Chiclana de la Frontera några mil ifrån Cádiz. Det kändes väldigt spanskt och många tittade på oss, enda blondinerna där ;) Det rann en brun flod och även den påverkades av tidvattnet (ni ska se hur mycket havet flyttar sig varje dag här i Cádiz, helt otroligt!) och annars var det massa spanska hus och några fina kyrkor där. Innan vi kom in i staden såg vi också massa hästar och mulor och höns. Vi var dock trötta efter en alltför rolig kväll kvällen innan så vi satte oss på enda restaurangen vi kunde hitta som var öppen. Så märks det att vi inte var turister: vi satt inomhus ;) Det blev tre timmar därinne som gick hur fort som helst! Jag åt carne al toro, en av mina favoriträtter. Sedan tog vi buss 11 mot Segunda de Mariposas och färden gick genom ett fantastiskt område, helt perfekt för turister! Fantastiska hus, ett vackert hav, ridmöjligheter och så golfbanor. Tror att de som åker dit har en del pengar... När vi hoppade av blev vi upplockade av ridguiden Manolo.

Platsen vi kom till var som varje hästtjejs dröm... och det var precis så jag kände mig. I närmare ett års tid har jag längtat desperat efter att få vara nära hästar (min lösning var att åka till Lilli på Storås ett par gånger) och jag läser dagligen en hästblogg och drömmer mig bort... Det var en stor, vacker gård och hur många hästar som helst som hade sina boxar utomhus. Det pågick några ridlektioner så man såg glada småtjejer sitta på hästarna. Jag hade sagt till Anne att min dröm var att rida på en stor brun häst. Bruna hästar är vackrast och stor sa jag just för att många hästar här är så smala och tunna av undernäring. På Hipico Patiña där vi red (kolla in, rekommenderas!) såg hästarna välmående ut och jag var nästanintill salig när de kom fram med Evano till mig. Brun, ganska stor men inte för stor och helt fantastiskt fin! Jag trodde att jag skulle vara lite rädd, men när jag satt där kände jag att jag inte skulle vilja göra någonting annat än sitta just där. Jag red näst längst bak (härligt, då hade jag vacker utsikt över en massa hästar) och Evano var lite busig för han ville inte alls gå i kön. Han hade nog lite spring i benen för han ville gärna stå utanför ledet och helst gå lite snabbare än hästen framför, men han var väldigt lydig. När vi började trava kändes det lite skumpigt första minuten, men så ropade Manolo att alla skulle jobba med benen och plötsligt kom tekniken. Vi skulle rida med tränset (heter banden så haha?) i ena handen med korta band och med andra handen på sadeln. När vi travade över skog och ängar kände jag "snabbare, snabbare, snabbare" och det var härligt hur Evano själv skötte sig. Ökade de andra farten gjorde han det utan att jag behövde sparka till, vilket inte alla hästar fattade. Lyckoruset var totalt när Manolo ropade att vi nu skulle galoppera. Vilken häftig känsla! Det brusade i kroppen och jag kände mig så fri och lycklig. Det kändes som att det bara var att sitta med och hålla sig kvar. Klockan var åtta på kvällen när vi började rida så det var ett fantastiskt ljus som mötte oss när vi red mot stranden. Enligt en skylt tillhörde stranden Conil. Det var som i en dröm, paradislikt! Många människor fotade oss och det kändes coolt. Jag brukar alltid vara den som kollar avundsjukt på all som rider, men där var det faktiskt jag som satt på hästen! Det var coolt att rida på stranden och se sanden ryka omkring och det var också roligt att låta hästen plaska i vattnet. Under den hela två timmar långa ridturen satt jag med ett brett leende på mina läppar. Den här ridturen var något av det mest fantastiska jag gjort! Anne som aldrig ridit förr kände likadant. Man kände ingen press heller för det var ingen ridlektion (jag minns mina ridlektioner, där jag var rädd att ramla av och där jag var rädd att göra fel typ med höger-vänster eftersom jag har svårt för skillnaden). Min kamera har tydligen blivit knäpp för det är något fel på skärpan. Ena sekunden knäpper den fantastiska kort och i andra ser man ingenting. Undrar hur det hänt? Jag var orolig att inte få kort på min Evano, men tack och lov bestämde sig kameran för att fungera just då på stranden, så jag fick några fina kort med mig på Evano och Anne på Ines. En annan härlig sak med ridningen var att det kändes som att det bara var den vackra andalusiska naturen, hästen och jag som existerade. Två timmar där jag nästan inte sa ett ord utan bara njöt av ridningen. Åh jag önskar att jag hade ord att beskriva hur fantastiskt det var! När jag klev av stod jag och myste med Evano. Kände en sådan glädje och ville bara krama honom. Tyvärr tog de bort honom efter en jättekort stund så jag fick inte mysa klart haha. Det var då jag lade märke till att oj, det kändes i rumpan, låren och ryggen att vi ridit. Tänk där tränade vi två timmar, men det hela var bara otroligt roligt! Visst andades man snabbare ibland, men det var bara härligt och ökade endorfinkickskänslan!

Det var två tjejer som inte direkt lyktade god parfym som fick skjuts till hållplatsen, sedan tog vi bussen till Chiclana de La Frontera. Vi var hungriga och åt en tapas bestående av potatis fylld med köttfärs. Jättegott! Var tillbaka i palatset vid ett-tiden och jag somnade med ett brett leende på läpparna. Lovade mig själv att rida under höstterminen för att prova om det fortfarande är någonting för mig. Jag är fortfarande lite rädd för trots allt är hästsport ganska farligt, men det var ingen rädsla jag kände igår och jag vill gärna övervinna den rädslan. Det jag är rädd för är att gå bakom hästar eller att de ska skena iväg. Jag tänker för mycket på hästar för att låta bli att rida! Jag har en liten hästtjej inom mig som vill leva ut sina drömmar. Dessutom är det inte bara bra för själen, det är bra träning också! Jag ska kolla upp om jag ska anmäla mig till Partille Ridklubb eller Storås Ridklubb där jag red som liten tjej. Var nog inte många gånger, men ändå ;) Nu är det dags igen! Jag föddes som hästtjej och jag har förnekat den delen av mig själv länge... (När jag var liten fick mamma ibland täcka för mina ögon om vi åkte förbi hästar så att jag inte skulle bli ledsen.)

Vid den andalusiska Atlantkusten. Jag på bruna Evano och Anne på vita Ines. Hihi, tänkte på Iosune hela dagen igår... kändes som en typisk dag att rida på och att Anne dessutom fick en vit häst (som Tyra Sjöstedts Dario). Vi har internskämt om vita Darios (dvs. att de är som i våra drömmar och på dem ska våra prinsar komma ridande haha...). Dock är inte vita hästar mina favoriter, även om de är vackra också!

I have a feeling tonight's gonna be a good night

De senaste dagarna har verkligen varit känslosamma och man har känt att man lever. Vår familj här nere splittras bit för bit och det gör så ont... Jag säger dock "hasta luego" till alla, men det är jobbigt att inte veta när detta luego är. Innan Erasmus hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få så nära vänner och att det skulle finnas så många jag hoppas få besöka i deras hemländer/hoppas få besök av (hah, vem vill se Sverige?) och jag trodde aldrig att jag skulle bli så nära så många av mina vänner att vi skulle säga "te quiero" till varandra. Åh, vad jag älskar min palaciofamilj...

På kvällen när Erwan åkt drog jag till Santa María-stranden efter lite despedida-häng på härliga La Isleta, med ett gäng och satt där och förfestade lite. Några timmar efter midnatt kom det väntade samtalet - min hermano från Málaga var här med två vänner! Det var en riktigt glad Johanna som skuttade iväg för att möta gänget. Visst skriver jag svenska och det händer då och då att jag pratar svenska i telefon, men jag insåg hur konstigt det kändes att prata svenska och fick ofta tänka till för att inte prata spanska. Här har det ändå blivit så att man tänker en del på spanska och spanskan kommer automatiskt eftersom det inte finns någon här jag pratar svenska med. Och ofta tänker jag på svenska, men pratar spanska, så det var konstigt... Det kändes också lustigt när killarna reagerade på hur jag hälsade med att utropa: "Shit, du är ju en riktig spanjorska!" för det är som att jag glömt bort att man inte kindpussar på folk i Sverige i vanliga fall.

Lilla Cádiz har ju inga öppna matställen så en av killarna drog hem till palatset för att laga mat, medan två av dem följde med oss ut. Det blev några futbolín-matcher (fotbollsspel). Jag hatar det för jag hatar att förlora och jag är typ sämst, men jag gjorde det ändå. När jag var i Giulias lag vann killarna 5-4 två gånger (där jag gjorde nästan hälften av målen), men när vi bytte och Málaga-laget Adam och jag körde så förlorade vi 8-1. Pinsamt... Drog till ett annat ställe också och när vi väl kom hem blev det sängjakt som gick lätt. Ett stort rum stod öppet och dit fick killarna gå, förutom en som redan somnat på madrassen på mitt golv. Han berättade med ett skratt dagen efter att han var rädd att vi skulle sova fyra pers delat på den lilla madrassen och min lilla 90-säng. Haha visst gillar jag att slippa sova själv, men så trångt vet jag inte ;)

Dagen efter drog jag med killarna till Santa María efter att ha kramat om min Giu som åker på Italiensemester (hem till sig) fram till 10:e. De spelade fotboll och hade sig medan jag pressade. Spanjorer kan det här med sol och jag borde ha lyssnat på min nya spanska sambo Eli som sa att jag borde akta mig för solen för hon såg vita prickar i mitt ansikte... nu har jag nämligen vita fläckar som kommer av för mycket solande. Jag är helt enkelt för brun, sa hon. Jag tror verkligen jag nått mitt max nu tyvärr... visst är färgen fin på kort (i verkligheten har jag svårt att se om jag är brun eller inte), men jag har ju typ tanorexia (man solar för mycket och man har inga gränser). Hoppas prickarna försvinner! Nåväl... det var en del vågor och vi lekte i vågorna också, vilket verkligen var jättekul. Det var dock med en ångestklump jag lämnade stranden efter flera timmar på kvällen, eftersom jag visste att ännu ett despedida var på g. Varför var det just alla mina bästa vänner som skulle åka först? :'(

Kände mig som Lucas svans därhemma för att jag ville ta vara på varje sekund haha. Fick lite packningsångest (snart ska jag ju härifrån ändå) med tanke på hur vi fick kämpa med hans väskor. Sa att han inte borde öppna dem innan han kommer hem, grejen är bara den att han ska på en veckas semester först så det blir samma kämpande sen igen ;) Jag grät i alla fall alldeles hysteriskt när Luca väl gick. Som tur var Adam och hans kompisar kvar, då fick jag bara samla ihop mig och bestämma mig för att ha en galet rolig kväll. Först drog vi till El Aljibe (en jättemysig tapasrestaurang jag inte varit på innan) med Anne och Aimée eftersom det var Aimées sista kväll. Mysigt :) Lika mysigt var det att komma hem till palatset och förfesta med alla andra. Det var förresten kul att se hur mycket killarna älskade Cádiz och palatset! Kvällen blev fantastiskt rolig och jag hade inte en tanke på alla tråkigheter som faktiskt hänt senaste tiden med alla despedidas. Uppskattade verkligen också att kunna prata svenska med andra och inte alltid bara vara den som inte fattar vad de andra säger om de pratar på sitt språk haha.

Igår vaknade jag upp med fjärilar i magen... det var nämligen dags att uppfylla en av mina drömmar! Killarna skulle fortsätta sin färd mot Málaga och de skjutsade mig och Anne med härlig raggaemusik till Chiclana. Vad som hände där berättar jag i ett annat inlägg... :)

Hur ska jag gå från detta drömliv till verkligheten med massa studier och jobb? Kickstartar i augusti med 140 arbetstimmar. Tur att jag brukar tycka att ICA är fantastiskt roligt och att det brukar vara härliga människor!

Vänskap

Sov två timmar inne hos Giulia i väntan på att bli väckt av Erwan. Gårdagens avskedsfest med middag var tung och speciellt när alla var så nere för att det var många avsked. Det blev med andra ord inget härligt uppvaknande, istället blev det tårar som sprutade och massa kramar. Tiden har gått alldeles för fort och det gör så oerhört ont... Men vi säger hasta luego och inte adios. Förstår inte hur jag ska orka med det igen när Luca åker imorgon... Och Giu, men hon kommer tillbaka så vi får fler dagar ihop. Åh min palacio familj...

Något bättre hoppas jag det är hemma i Göteborg där min fantastiska vän Carlos bjuder mamma på Madonnas konsert ikväll. Så himla gulligt! Ha en fantastisk kväll <3 .

Go' dag

Härligt dygn jag haft! Igårkväll var vi ett stort gäng uppe i palatsets torn. Utsikt över cádiz, Gött sällskap, en fläktande vind... Det är som ett träningspass att gå upp för trapporna dit huh huh! Det är en ny Österrikisk jättehärlig tjej som bor där. Kul med kul folk och kul att kunna hänga i tornet! Idag var en väldigt varm dag som inleddes med spring till universitetet och sedan en fleeeera timmar lång dag på stranden. Älskar att kunna gå när jag vill! Det var kul idag för alla från palatset var nästan där och några till. Vi var på Santa María där det alltid är vågigt och blåser, men idag var det vindstilla och vattnet var för första gången väldigt varmt. Alltså inte sådär bara lagom, utan varmt. Härligt! Efteråt blev det en yoghurtglass med lacositos och nutella mmm. Ikväll är det la despedida del Rey, dvs Erwans avskedsfest. Så tråkigt och jag hoppas att tårarna håller sig inne tills imon... :'(

Blir avundsjuk när jag ser bilder läggas upp från gårdagens EM-firande i Funkan. Där var det fest för hela slanten (som vanligt). Men men! Funderar på när jag åker härifrån. Jag måste betala för en hel månad här, vilket gör mig irriterad eftersom jag hade velat stanna 2 veckor, max 3 i juli. Jag ska bo med tre tjejer varav den ena är i Sverige tills 22 och jag ska ha hennes rum, därför hade jag gärna velat komma när hon kommer ungefär, men så ska min första norska sambo åka hem den 19 så jag känner att jag borde komma någon dag innan så att vi hinner ses. Jag väntar och ser när jag åker, mycket beror på hur min italiana gör... om hon återvänder den 10 juli (hon har en Italienresa bokad 5-10 juli) eller inte.

Jag är förresten riktigt bitter över tanken på att jag åker hem 30 juli och missar min favoritmånad augusti i Spanien... även om jag misstänker att skulle jag bo här en längre tid skulle augusti sluta vara min favoritmånad för jag tycker faktiskt visst att det kan bli för varmt ibland. (Eller så är det väl bara för att jag bor med massa människor och måste gå runt påklädd hela tiden... inte naken och lycklig som i nakenoasen, hehe).

Eurocopa

VI VAAAAANN! 4-0 mot Italien dessutom! Jag är så tacksam som sett mitt lag vinna La Copa Mundial (VM) 2010 och Eurocopa (EM) 2012 när jag själv varit i Spanien. Wohooo, fantastiskt! Jag gillar dessutom de stora matcherna, så varje mål igår innebar ett fantastiskt lyckorus. Och vad pinsamt för Italien, 4-0 under en final!! I början hoppades jag på att Spanien skulle vinna, för så som jag ser det är jag spanjor när det kommer till fotboll. De italienska patrioterna, dvs. killarna, kan inte förstå det och tycker att jag är "en skam för Sverige som inte står upp för mitt land".

Jag tycker dock inte att de förstått vilket land jag kommer ifrån. I Sverige är jag finsk, utomlands blir jag svensk. Såklart hade det varit fantastiskt att se Sverige vinna, men jag har inte den där patriotiska känslan. Visst älskar jag allt svenskt nu när jag är här, men i Sverige är vi dels inga patrioter och dels är jag inte svensksvensk så att säga. Det är en definition de inte förstår, för de frågar ofta hur jag känner i hjärtat. Tja, precis så. Svensk utomlands, finsk i Sverige. Och som jag sa en gång... mitt blod är finskt, mitt pass är svenskt och mitt hjärta är spanskt. Så är det och man får tycka vad man vill om det!

Gårdagen var i alla fall fantastiskt (grattis La Roja och tack för folkfesten ni gav!) och jag kommer inte heller glömma Sveriges vinst mot Frankrike trots att vi redan var körda. Jag hade också rätt, Italien skulle vara lättare mot Spanien än Tyskland (seriöst, 4-0 hade aldrig skett i en match mot Tyskland).

Jag är dock lite avundsjuk på alla som befann sig på galna platser, för jag minns VM i Fuengirola 2010. Bästa någonsin! Gårdagen var inte lika fylld av fest, galningarna var i nya delen, men det visste ju inte jag... men jag är glad i alla fall. Vi vann wohoo Spanien är bäst igen! ;)

Bjuder på en förematchen-bild. Kolla in mina snygga hjärtan på kinderna! De är så söta så jag har kvar dem idag. Köpte Spanien-tatueringar och jag har sparat en stor och en liten till Linnea. Bakom mig syns Giulia som visst i förväg anade att hennes land skulle gå mot förlust (se på tummarna nedåt) och sedan holländska Anne och Aimée samt amerikanska Megan. HEJA SPANIEN!

Om att komma hem

Det här är tredje gången jag är borta mycket längre än bara en månad hemifrån (3 månader 2009, 5 månader 2010, 6 månader denna gång). Jag har alltid återvänt med en känsla om att jag inte riktigt vill hem, så även denna gång, även om det ändå känns helt okej eftersom jag åkte hit med inställningen att tillbringa ett halvår här. När jag vaknade imorse tänkte jag dock: "Shit, vi är i juli nu. Det här är månaden då jag åker hem." Det är en tanke som faktiskt skrämmer mig och gör mig nervös, helt enkelt därför att jag inte vet hur jag kommer att känna sedan.

Första gången jag åkte iväg och kom tillbaka sa alla: "Där hemma kommer allt alltid vara som vanligt." På sätt och vis hade de rätt. På sätt och vis. Livet fortgår därhemma också och folks liv sätts inte på paus för att jag åker iväg. Folk får nya vänner, nya sysselsättningar, nya boenden, nya partners, kanske bebisar, kanske flyttar de långtlångt bort. Och så kommer man hem där och måste hitta sin plats i allt igen. En sak med att vara min vän måste nog vara lite svår. Jag är ju tjejen som bara sticker iväg till Spanien. Hade jag inte pluggat hade jag bott i Spanien. Frågan är då om jag kommer att bo här när jag pluggat kvar. Just nu tror jag kanske inte riktigt det, även om jag hoppas lite.

Och att komma hem... då kommer man tillbaka till en värld där allt ändå är som vanligt, där folk ser en som samma person som innan. Visst, jag är Johanna, men är man iväg länge hemifrån och får nya upplevelser växer även ens eget jag. Vissa sidor filas ned medan andra byggs upp... och sedan kommer man till människor man känner från förr och måste anpassa sig igen.

"Vi beter oss faktiskt inte som vi skulle göra om det här var vårt riktiga hem." sa jag till de andra igår. Alla kollade på mig med konstiga blickar och tyckte visst att vi gjorde det. "Okej, så om ni hade köpt de här gräsliga sofforna med egna pengar, hade ni fortfarande tyckt att det var okej att spilla ut en tvåliters fanta på den för att vi har vattenkrig?" Såklart inte. Och såklart menar jag inte att det kommer att bli svårt för mig att inte förstöra möbler hemma, men det blir en annan verklighet. Här har jag bott med tio andra personer. De har blivit min familj. Hemma ska jag bo med min riktiga familj. 22 år och bor med mamma och pappa... Jag är glad att jag har möjligheten att bo kvar hemma under min studietid och att jag har världens bästa föräldrar, men jag tycker det är en konstig situation. Mamma, pappa, barn fast barnet är inte ett barn.

Jag kan laga mat (även om den ofta blir ganska äcklig för att jag bara svänger ihop allt), jag kan diska, jag kan tvätta. Jag hoppas faktiskt att jag kommer att tänka på det när jag kommer hem och hjälpa till mer. "Jag har inte tid" funkar inte så bra. Hade jag inte bott hemma hade jag behövt ta mig tid. Jag behöver inte göra det varje dag, men kanske då och då.

Återigen. Tanken om att återvända hem är läskig. Jag trivs så bra här, kommer jag att trivas lika bra hemma? Jag är dock glad över att återvända till ett riktigt liv. Studier, en inkomst, mindre fest, människor jag tycker om. Jag kommer dock sakna mina älskade palacianos, den spanska rytmen, möjligheten att dagligen leka i Atlantens höga vågor.

Jag vill dock bli bättre på att leva i nuet när jag kommer hem. Och varannan helg när jag är ledig vill jag proppa med roliga saker. Inte bara en festkväll, pluggtid och lite väntid. Kanske en dagstur någonstans (jag känner Andalusien betydligt bättre än Sverige) eller någon rolig aktivitet.

Jag och Anne ska förresten boka in en ridtur. Jag ser fram emot det, för jag drömmer om hästar hela tiden. Jag tror att det räcker med en ridtur för att jag ska sluta göra det eller så får jag väl börja rida haha, fast det tror jag inte att jag vill. Nu ska jag äta frukost och återvända till nuet. Jag har 29 dagar kvar att ta vara på.

Ikväll hoppas jag Spanien gör brakseger mot Italien. A por ellos, España! Gårdagens utgång blev kortvarig, jag var för trött för att gå ut även om det blev besvikna miner när jag vände på klacken och gick hem. Jag har dock lyckats sova så att jag känner mig som en farmor med massa klämda nerver och dessutom har jag en gigantisk bula på benet efter en krock mot ett lågt bord.

Ha en härlig söndag!