Platsen vi kom till var som varje hästtjejs dröm... och det var precis så jag kände mig. I närmare ett års tid har jag längtat desperat efter att få vara nära hästar (min lösning var att åka till Lilli på Storås ett par gånger) och jag läser dagligen en hästblogg och drömmer mig bort... Det var en stor, vacker gård och hur många hästar som helst som hade sina boxar utomhus. Det pågick några ridlektioner så man såg glada småtjejer sitta på hästarna. Jag hade sagt till Anne att min dröm var att rida på en stor brun häst. Bruna hästar är vackrast och stor sa jag just för att många hästar här är så smala och tunna av undernäring. På Hipico Patiña där vi red (kolla in, rekommenderas!) såg hästarna välmående ut och jag var nästanintill salig när de kom fram med Evano till mig. Brun, ganska stor men inte för stor och helt fantastiskt fin! Jag trodde att jag skulle vara lite rädd, men när jag satt där kände jag att jag inte skulle vilja göra någonting annat än sitta just där. Jag red näst längst bak (härligt, då hade jag vacker utsikt över en massa hästar) och Evano var lite busig för han ville inte alls gå i kön. Han hade nog lite spring i benen för han ville gärna stå utanför ledet och helst gå lite snabbare än hästen framför, men han var väldigt lydig. När vi började trava kändes det lite skumpigt första minuten, men så ropade Manolo att alla skulle jobba med benen och plötsligt kom tekniken. Vi skulle rida med tränset (heter banden så haha?) i ena handen med korta band och med andra handen på sadeln. När vi travade över skog och ängar kände jag "snabbare, snabbare, snabbare" och det var härligt hur Evano själv skötte sig. Ökade de andra farten gjorde han det utan att jag behövde sparka till, vilket inte alla hästar fattade. Lyckoruset var totalt när Manolo ropade att vi nu skulle galoppera. Vilken häftig känsla! Det brusade i kroppen och jag kände mig så fri och lycklig. Det kändes som att det bara var att sitta med och hålla sig kvar. Klockan var åtta på kvällen när vi började rida så det var ett fantastiskt ljus som mötte oss när vi red mot stranden. Enligt en skylt tillhörde stranden Conil. Det var som i en dröm, paradislikt! Många människor fotade oss och det kändes coolt. Jag brukar alltid vara den som kollar avundsjukt på all som rider, men där var det faktiskt jag som satt på hästen! Det var coolt att rida på stranden och se sanden ryka omkring och det var också roligt att låta hästen plaska i vattnet. Under den hela två timmar långa ridturen satt jag med ett brett leende på mina läppar. Den här ridturen var något av det mest fantastiska jag gjort! Anne som aldrig ridit förr kände likadant. Man kände ingen press heller för det var ingen ridlektion (jag minns mina ridlektioner, där jag var rädd att ramla av och där jag var rädd att göra fel typ med höger-vänster eftersom jag har svårt för skillnaden). Min kamera har tydligen blivit knäpp för det är något fel på skärpan. Ena sekunden knäpper den fantastiska kort och i andra ser man ingenting. Undrar hur det hänt? Jag var orolig att inte få kort på min Evano, men tack och lov bestämde sig kameran för att fungera just då på stranden, så jag fick några fina kort med mig på Evano och Anne på Ines. En annan härlig sak med ridningen var att det kändes som att det bara var den vackra andalusiska naturen, hästen och jag som existerade. Två timmar där jag nästan inte sa ett ord utan bara njöt av ridningen. Åh jag önskar att jag hade ord att beskriva hur fantastiskt det var! När jag klev av stod jag och myste med Evano. Kände en sådan glädje och ville bara krama honom. Tyvärr tog de bort honom efter en jättekort stund så jag fick inte mysa klart haha. Det var då jag lade märke till att oj, det kändes i rumpan, låren och ryggen att vi ridit. Tänk där tränade vi två timmar, men det hela var bara otroligt roligt! Visst andades man snabbare ibland, men det var bara härligt och ökade endorfinkickskänslan!
Det var två tjejer som inte direkt lyktade god parfym som fick skjuts till hållplatsen, sedan tog vi bussen till Chiclana de La Frontera. Vi var hungriga och åt en tapas bestående av potatis fylld med köttfärs. Jättegott! Var tillbaka i palatset vid ett-tiden och jag somnade med ett brett leende på läpparna. Lovade mig själv att rida under höstterminen för att prova om det fortfarande är någonting för mig. Jag är fortfarande lite rädd för trots allt är hästsport ganska farligt, men det var ingen rädsla jag kände igår och jag vill gärna övervinna den rädslan. Det jag är rädd för är att gå bakom hästar eller att de ska skena iväg. Jag tänker för mycket på hästar för att låta bli att rida! Jag har en liten hästtjej inom mig som vill leva ut sina drömmar. Dessutom är det inte bara bra för själen, det är bra träning också! Jag ska kolla upp om jag ska anmäla mig till Partille Ridklubb eller Storås Ridklubb där jag red som liten tjej. Var nog inte många gånger, men ändå ;) Nu är det dags igen! Jag föddes som hästtjej och jag har förnekat den delen av mig själv länge... (När jag var liten fick mamma ibland täcka för mina ögon om vi åkte förbi hästar så att jag inte skulle bli ledsen.)
Vid den andalusiska Atlantkusten. Jag på bruna Evano och Anne på vita Ines. Hihi, tänkte på Iosune hela dagen igår... kändes som en typisk dag att rida på och att Anne dessutom fick en vit häst (som Tyra Sjöstedts Dario). Vi har internskämt om vita Darios (dvs. att de är som i våra drömmar och på dem ska våra prinsar komma ridande haha...). Dock är inte vita hästar mina favoriter, även om de är vackra också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar