I have a feeling tonight's gonna be a good night

De senaste dagarna har verkligen varit känslosamma och man har känt att man lever. Vår familj här nere splittras bit för bit och det gör så ont... Jag säger dock "hasta luego" till alla, men det är jobbigt att inte veta när detta luego är. Innan Erasmus hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få så nära vänner och att det skulle finnas så många jag hoppas få besöka i deras hemländer/hoppas få besök av (hah, vem vill se Sverige?) och jag trodde aldrig att jag skulle bli så nära så många av mina vänner att vi skulle säga "te quiero" till varandra. Åh, vad jag älskar min palaciofamilj...

På kvällen när Erwan åkt drog jag till Santa María-stranden efter lite despedida-häng på härliga La Isleta, med ett gäng och satt där och förfestade lite. Några timmar efter midnatt kom det väntade samtalet - min hermano från Málaga var här med två vänner! Det var en riktigt glad Johanna som skuttade iväg för att möta gänget. Visst skriver jag svenska och det händer då och då att jag pratar svenska i telefon, men jag insåg hur konstigt det kändes att prata svenska och fick ofta tänka till för att inte prata spanska. Här har det ändå blivit så att man tänker en del på spanska och spanskan kommer automatiskt eftersom det inte finns någon här jag pratar svenska med. Och ofta tänker jag på svenska, men pratar spanska, så det var konstigt... Det kändes också lustigt när killarna reagerade på hur jag hälsade med att utropa: "Shit, du är ju en riktig spanjorska!" för det är som att jag glömt bort att man inte kindpussar på folk i Sverige i vanliga fall.

Lilla Cádiz har ju inga öppna matställen så en av killarna drog hem till palatset för att laga mat, medan två av dem följde med oss ut. Det blev några futbolín-matcher (fotbollsspel). Jag hatar det för jag hatar att förlora och jag är typ sämst, men jag gjorde det ändå. När jag var i Giulias lag vann killarna 5-4 två gånger (där jag gjorde nästan hälften av målen), men när vi bytte och Málaga-laget Adam och jag körde så förlorade vi 8-1. Pinsamt... Drog till ett annat ställe också och när vi väl kom hem blev det sängjakt som gick lätt. Ett stort rum stod öppet och dit fick killarna gå, förutom en som redan somnat på madrassen på mitt golv. Han berättade med ett skratt dagen efter att han var rädd att vi skulle sova fyra pers delat på den lilla madrassen och min lilla 90-säng. Haha visst gillar jag att slippa sova själv, men så trångt vet jag inte ;)

Dagen efter drog jag med killarna till Santa María efter att ha kramat om min Giu som åker på Italiensemester (hem till sig) fram till 10:e. De spelade fotboll och hade sig medan jag pressade. Spanjorer kan det här med sol och jag borde ha lyssnat på min nya spanska sambo Eli som sa att jag borde akta mig för solen för hon såg vita prickar i mitt ansikte... nu har jag nämligen vita fläckar som kommer av för mycket solande. Jag är helt enkelt för brun, sa hon. Jag tror verkligen jag nått mitt max nu tyvärr... visst är färgen fin på kort (i verkligheten har jag svårt att se om jag är brun eller inte), men jag har ju typ tanorexia (man solar för mycket och man har inga gränser). Hoppas prickarna försvinner! Nåväl... det var en del vågor och vi lekte i vågorna också, vilket verkligen var jättekul. Det var dock med en ångestklump jag lämnade stranden efter flera timmar på kvällen, eftersom jag visste att ännu ett despedida var på g. Varför var det just alla mina bästa vänner som skulle åka först? :'(

Kände mig som Lucas svans därhemma för att jag ville ta vara på varje sekund haha. Fick lite packningsångest (snart ska jag ju härifrån ändå) med tanke på hur vi fick kämpa med hans väskor. Sa att han inte borde öppna dem innan han kommer hem, grejen är bara den att han ska på en veckas semester först så det blir samma kämpande sen igen ;) Jag grät i alla fall alldeles hysteriskt när Luca väl gick. Som tur var Adam och hans kompisar kvar, då fick jag bara samla ihop mig och bestämma mig för att ha en galet rolig kväll. Först drog vi till El Aljibe (en jättemysig tapasrestaurang jag inte varit på innan) med Anne och Aimée eftersom det var Aimées sista kväll. Mysigt :) Lika mysigt var det att komma hem till palatset och förfesta med alla andra. Det var förresten kul att se hur mycket killarna älskade Cádiz och palatset! Kvällen blev fantastiskt rolig och jag hade inte en tanke på alla tråkigheter som faktiskt hänt senaste tiden med alla despedidas. Uppskattade verkligen också att kunna prata svenska med andra och inte alltid bara vara den som inte fattar vad de andra säger om de pratar på sitt språk haha.

Igår vaknade jag upp med fjärilar i magen... det var nämligen dags att uppfylla en av mina drömmar! Killarna skulle fortsätta sin färd mot Málaga och de skjutsade mig och Anne med härlig raggaemusik till Chiclana. Vad som hände där berättar jag i ett annat inlägg... :)

Hur ska jag gå från detta drömliv till verkligheten med massa studier och jobb? Kickstartar i augusti med 140 arbetstimmar. Tur att jag brukar tycka att ICA är fantastiskt roligt och att det brukar vara härliga människor!