Det här är tredje gången jag är borta mycket längre än bara en månad hemifrån (3 månader 2009, 5 månader 2010, 6 månader denna gång). Jag har alltid återvänt med en känsla om att jag inte riktigt vill hem, så även denna gång, även om det ändå känns helt okej eftersom jag åkte hit med inställningen att tillbringa ett halvår här. När jag vaknade imorse tänkte jag dock: "Shit, vi är i juli nu. Det här är månaden då jag åker hem." Det är en tanke som faktiskt skrämmer mig och gör mig nervös, helt enkelt därför att jag inte vet hur jag kommer att känna sedan.
Första gången jag åkte iväg och kom tillbaka sa alla: "Där hemma kommer allt alltid vara som vanligt." På sätt och vis hade de rätt. På sätt och vis. Livet fortgår därhemma också och folks liv sätts inte på paus för att jag åker iväg. Folk får nya vänner, nya sysselsättningar, nya boenden, nya partners, kanske bebisar, kanske flyttar de långtlångt bort. Och så kommer man hem där och måste hitta sin plats i allt igen. En sak med att vara min vän måste nog vara lite svår. Jag är ju tjejen som bara sticker iväg till Spanien. Hade jag inte pluggat hade jag bott i Spanien. Frågan är då om jag kommer att bo här när jag pluggat kvar. Just nu tror jag kanske inte riktigt det, även om jag hoppas lite.
Och att komma hem... då kommer man tillbaka till en värld där allt ändå är som vanligt, där folk ser en som samma person som innan. Visst, jag är Johanna, men är man iväg länge hemifrån och får nya upplevelser växer även ens eget jag. Vissa sidor filas ned medan andra byggs upp... och sedan kommer man till människor man känner från förr och måste anpassa sig igen.
"Vi beter oss faktiskt inte som vi skulle göra om det här var vårt riktiga hem." sa jag till de andra igår. Alla kollade på mig med konstiga blickar och tyckte visst att vi gjorde det. "Okej, så om ni hade köpt de här gräsliga sofforna med egna pengar, hade ni fortfarande tyckt att det var okej att spilla ut en tvåliters fanta på den för att vi har vattenkrig?" Såklart inte. Och såklart menar jag inte att det kommer att bli svårt för mig att inte förstöra möbler hemma, men det blir en annan verklighet. Här har jag bott med tio andra personer. De har blivit min familj. Hemma ska jag bo med min riktiga familj. 22 år och bor med mamma och pappa... Jag är glad att jag har möjligheten att bo kvar hemma under min studietid och att jag har världens bästa föräldrar, men jag tycker det är en konstig situation. Mamma, pappa, barn fast barnet är inte ett barn.
Jag kan laga mat (även om den ofta blir ganska äcklig för att jag bara svänger ihop allt), jag kan diska, jag kan tvätta. Jag hoppas faktiskt att jag kommer att tänka på det när jag kommer hem och hjälpa till mer. "Jag har inte tid" funkar inte så bra. Hade jag inte bott hemma hade jag behövt ta mig tid. Jag behöver inte göra det varje dag, men kanske då och då.
Återigen. Tanken om att återvända hem är läskig. Jag trivs så bra här, kommer jag att trivas lika bra hemma? Jag är dock glad över att återvända till ett riktigt liv. Studier, en inkomst, mindre fest, människor jag tycker om. Jag kommer dock sakna mina älskade palacianos, den spanska rytmen, möjligheten att dagligen leka i Atlantens höga vågor.
Jag vill dock bli bättre på att leva i nuet när jag kommer hem. Och varannan helg när jag är ledig vill jag proppa med roliga saker. Inte bara en festkväll, pluggtid och lite väntid. Kanske en dagstur någonstans (jag känner Andalusien betydligt bättre än Sverige) eller någon rolig aktivitet.
Jag och Anne ska förresten boka in en ridtur. Jag ser fram emot det, för jag drömmer om hästar hela tiden. Jag tror att det räcker med en ridtur för att jag ska sluta göra det eller så får jag väl börja rida haha, fast det tror jag inte att jag vill. Nu ska jag äta frukost och återvända till nuet. Jag har 29 dagar kvar att ta vara på.
Ikväll hoppas jag Spanien gör brakseger mot Italien. A por ellos, España! Gårdagens utgång blev kortvarig, jag var för trött för att gå ut även om det blev besvikna miner när jag vände på klacken och gick hem. Jag har dock lyckats sova så att jag känner mig som en farmor med massa klämda nerver och dessutom har jag en gigantisk bula på benet efter en krock mot ett lågt bord.
Ha en härlig söndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar